En kväll i blindo 17 november

Det är mörkt och dimmigt värre än höstens värsta novemberdag i Göteborg.

Jag befinner mig i Dalheimers hus i Majorna bland andra blinda politiker. Vi är inbjudna av Catarina Ahlquist ombudsman på Synskadades Riksförbund för att prova på och diskutera hur synnedsatta personer upplever sin vardag.

Kvällen började med en utepromenad med specialglasögon, oroväckande lika stormglasögon, men nu med syfte att försämra synen istället för att förbättra den. Vi var alla verkligen vilsna, mer än vanligt, och började hjälpa varandra med rösten. Till en början hade vi ledsagare som visade vägen ut från huset längs gatan och tillbaka. En kort promenad blev det, men aldrig har väl gator varit så ojämna som nu! Vattenpölarna krånglade till det när vi skulle använda våra vitkäppar. Vitkäppar är ju sådana käppar man orienterar sig med. Du ser säkert framför dig hur en blind person karaktäriseras. Vilken för den delen inte alltid är sanning. Det finns olika nivåer på synnedsättning.

Catarina Ahlquist och Catarina Pettersson

Om vi nu upplevde den korta promenaden som lång, kan jag berätta hur min upplevelse var av långa korridorer. För när vi väl var inne skulle vi ta oss två trappor upp till restaurangen för att inta en måltid tillsammans. Det tog tid och jag lärde mig snabbt att med synnedsättning får man vara ute i god tid och inte vara ute i sista minuten.

Nu tappade jag kontrollen. Jag blev osäker på vem som var med i gruppen och vilka som inte var med. Jag ville vara hunden som skulle visa fårflocken vägen. Vi satte oss till bords. Min första känsla var att jag inte snabbt kunde fånga in vilka som var runt bordet som jag klart upplevde var ett långbord, vilket det faktiskt var, kunde jag konstatera efter att ha tjuvtittat lite för att se hur mycket jag spillt när måltiden över . Det är skillnad på föreställningsvärlden och den reella värden. Korridorer är långa, tidsuppfattningen existerar inte, min normala kontroll av den sociala sfären uteblev.

frågeformulär

Vi hade specialglasögonen på under i princip hela mötet. Det är vitsen med övningen att inte snabbt lägga ifrån sig funktionshindret. För det kan ju aldrig de synnedsatta göra! Några lärdomar jag vill dela med mig av är:

  • Skriven text är för många svår att läsa inte bara att förstå!
  • Världen ter sig annorlunda för synnedsatta personer – men de använder Iphone!
  • Synnedsatta personer är inte en grupp, utan individer med olika förutsättningar för att klara sin vardag!

Gör inte samma misstag som jag – klappa inte en ledarhund!

Hoppas du får en klarsynt dag för det kommer jag att få efter denna blinda kväll!

Catarina Pettersson
Vägvalet

 

 

 

 

Lägg till en kommentar

  • Jättebra att du skriver och informerar Catarina det gynnar VV på sikt det har varit alldeles för tyst tidigare Lycka till.

  • Att inkludera alla med funktionshinder borde vara en självklarhet i det offentliga rummet. Även om det kan förefalla svårt att tänka på det i olika scenarier eller situationer så är det av yttersta vikt att de som planerar också tänker på detta. Att synskadade ger andra möjligheten att själva få uppleva hur det är, ökar förståelsen och är ett mycket bra exempel på en inkluderingsprocess. ?