KOLLA projektet

Denna vecka var minst sagt intensiv. Det börjar med projektet KOLLA, Kollektivtrafik för alla. Ett projekt som pågått sedan 2005 för att öka tillgängligheten i kollektivtrafiken i form av bättre information, förbättringar för handikappade m.m.

Efter inledning får kommunalråd Thomas Martinsson (MP) ordet och håller ett kort tal om KOLLA projektet. Det finns en panel med tre personer som får ställa frågor. Dagens fullträff är när Thomas Martinsson får den mycket spontanta frågan om han själv tror att man kommer att lyckas att dubbla kollektivtrafiken enligt K2020. Ett stort skratt utbreder sig i Wallenstamssalen. Martinsson kan ju inte annat än säga att det tror han (motsägelse nr 1).

Lars Danielsson från Volvo Buss fortsätter föredraget om vart bussutveckling är på väg. Han berättar om ett gammalt projekt ECB från 1995 där mycket av de nya idéerna till framtidens bussar fanns. Låga golv, inga hjulhus, tyst hybrid m.m. Bussen står idag på Volvomuseumet i Arendal! Jag ställer frågan varför bussen inte fick någon större framgång och mycket berodde på svagt intresse från kommunerna. Idag sitter vi nu och behöver dessa idéer som hamnat på hatthyllan.

Efter lunch blir det paneldebatt där det sitter flera tjänstemän. Den som utmärker sig mest i debatten är Spårvägschefen Lars-Börje Björfjäll som säger att för att uppnå målet om dubblerad kollektivtrafik krävs busschaufförer som inte finns (motsägelse nr 2). Björfjäll är väldigt rak i sin argumentation och menar på att det krävs en kulturrevolution där yrket som busschaufför lyfts fram. Vem ska annars köra alla? Jag kan inte annat än hålla med. Det måste skapas en attraktion för yrket som idag saknas. Vi frågestunden väljer Abbas Zarrinpour (S) att omvandla paneldebatten till en politisk debatt vilket jag tycker är onödigt. Klassiskt är att politiken och tjänstemannaorganisationen står långt ifrån varandra och verkligheten. Jag ställer istället frågan vad Björfjäll vill ha för att lyckas.

K2020 är dömt att misslyckas om inte medborgaren självmant känner att han/hon är delaktig i förändringsprocessen. Detta gäller både tjänsteman som invånare. Att ha orealistiska mål vid stora förändringsprocesser som aldrig uppfylls medför att förtroendet för förändringen urholkas.

Theo Papaioannou
Vägvalet

Lägg till en kommentar