Nej, det är inte demokratiskt!

Någon gång 1994 gick jag på ett offentligt möte som Moderaterna anordnade, jag vill minnas att det ägde rum på Valand. Moderate Ulf Dinkelspiel, som hade förhandlat fram Sveriges avtal med EU, skulle informera om det. Jag minns inga detaljer, men plötsligt kom frågan om den förestående folkomröstningen upp. En äldre moderat ställde sig upp och frågade ungefär: “Måste vi verkligen ha en folkomröstning? Folk förstår ändå inte det här.” Frågan möttes av skratt och bifall bland mötesdeltagarna. Själv blev jag närmast chockad över att någon företrädare för eller medlem av ett demokratiskt parti uttryckte sig på detta sätt. Och att det mötte ett visst gillande. När jag gick därifrån var jag äcklad av synen på hur långt man tydligen var beredd att trixa med demokratin för att nå fram till “rätt” beslut.

1 januari 2011 fick vi så en ny lag om det förstärkta folkinitiativet, den som nu GT stödjer sig på för att kräva en folkomröstning. Man kan diskutera detaljerna i denna lag jämfört med hur den såg ut innan. T.ex. behövs det numera dubbelt så många underskrifter och dessutom måste personnummer anges, två faktorer som försvårar insamlandet av underskrifter. Å andra sidan har man stärkt medborgarnas rätt att få igenom sitt initiativ om man bara lyckas samla in tillräckligt många namn. Lagändringen har kommit till stånd för att lagstiftaren märkte att alltför många krav på folkomröstning röstades ner av lokala politiker. Syftet med nya lagen var alltså att öka möjligheten för medborgarna riva upp beslut som politikerna fattat. Precis som i Göteborgs fall.

I Göteborg hävdar nu de politiker som fattat beslutet att man inte kan lyfta ut frågan om trängselskatt ur en större helhet. Samma argument upprepas av både GP:s och Ny Tid (S) ledarsidor. Att det efter en folkomröstning åter blir upp till de folkvalda politikerna att hantera situationen (beroende på hur en folkomröstning slutar), tycks inte finnas med i deras världsbild. Är det inte ett minimikrav vi kan ställa på politiker, dvs att de klarar av att tänka om när förutsättningarna förändras?

Både i söndags och i tisdags handlade GP:s ledarsida om den senaste tidens debatt om Västlänken och kravet på folkomröstning. Först gick Fredrik Tenfält ut till försvar för att bygga samhällsekonomiskt olönsamma saker. “Allt kan inte mätas i pengar”, menade Tenfält som om detta var en nyhet. En liknande sanning som är minst lika relevant i sammanhanget är att “Skattemedlen är inte oändliga”.

I tisdags gjorde också Gert Gelotte från samma redaktion ett försök att rättfärdiga hur beslutet om trängselskatten och det Västsvenska paketet fattades. Han skriver: “Många insändarskribenter och webbdebattörer kräver folkomröstning om den redan beslutade trängselskatten i Göteborg. Ofta med motivet att ‘folket måste få säga sitt’. Men folket har fått säga sitt. Visst togs beslutet om trängselskatt plötsligt och löften om folkomröstning sveks. Men 17 miljarder kronor i statsbidrag stod på spel och beslutet i kommunfullmäktige fattades före kommunalvalet 2010. Därmed kunde väljarna säga sitt i vallokalerna. De som prioriterade ett nej till trängselskatten före allt annat valde, förmodar jag, Vägvalet.

Gelotte menar alltså att eftersom beslutet togs före ett allmänt val så har frågan därefter vunnit demokratiskt legitimitet i efterhand – när valet väl har genomförts. Det här låter mycket märkligt och snarare som om han måste hitta på något sätt att rättfärdiga de politiska sveken i frågan. För visst är det så att det alltid kommer ett nytt val? Därmed skulle egentligen politikerna med samma resonemang alltid kunna fatta vilka beslut som helst (oavsett vad de lovat tidigare) och efter nästa val hävda att nu har väljarna stött beslutet.

Nå, i vissa fall kanske detta fungerar. Om t.ex. de borgerliga i en kommun tar beslut i någon viktig fråga mot de rödgrönas vilja, kan förstås väljarna rösta bort de borgerliga i nästa val (och tvärtom förstås). Då får de politiska partier som gick emot folkviljan sin dom av väljarna tids nog. Men så var det inte i Göteborgs fall. Här gick alla partier samman i en uppgörelse, utom SD (som då bara hade ett mandat).

Gelottes halmstrå i den här argumentationen är att väljarna hade Vägvalet att rösta på. Men anta nu för en kort stund att Vägvalet inte (hemska tanke!) hade bildats och väljarnas enda val hade stått till SD. Hade nu Gelotte lika tvärsäkert hävdat att väljarna kunde “säga sitt i vallokalerna” 2010? Och om inte Sverigedemokraterna inte heller hade funnits, hade det då räckt att Socialistiska partiet med sina 0,27 % av väljarna fanns på motståndarsidan? Blir de andra partiernas svek mer acceptabelt bara för att Vägvalet ställde upp i valet 2010?

Lägg därtill att det ändrade trängselskattebeslut som nu genomförs 2013 togs av riksdagen åtta månader efter valet. Och i GP har en representant för moderaterna klart uttalat sig om att de fanns direktiv från högsta ledningen att inte diskutera frågan under valkampanjen 2010.

Gelotte kallar hanteringen kring trängselskatten för “klumpig“, “men inte odemokratisk“. Kan verkligen medvetna beslut för att kringgå folkviljan kallas för klumpigt?

GP:s ledarsida har aldrig varit särskilt förtjust i folkomröstningar. Som exempel skrev GP:s ledarsida misslynt dagen efter att folkomröstningen om euron genomfördes 2003  att riksdagen borde “återta frågan” och därmed aktivt agera för att folkomröstningens resultat skulle bli betydelselöst. Snacka om dåliga förlorare!

Och i tisdags menade Gelotte att “Folkomröstning är inte en högre och ädlare form av demokrati. Inte om demokratin skall ge alla röstberättigade lika inflytande, även de som inte vill sätta sig in i svåra frågor och komplicerade sammanhang.” Och han fortsätter: “Fördelen med representativ demokrati är att den ger alla röstberättigade samma makt, såväl de som själva vill sätta sig in i frågorna som de som helst överlåter detta till förtroendevalda de åtminstone i stort sympatiserar med.

Hela diskussionen går ut på att dela in väljarna i olika läger. De som är intresserade och de som inte är det. Och då skulle det vara fel att tvinga de ointresserade att ta ställning i en fråga. Samtidigt som det är lite olustigt att göra skillnad på människors olika grad av engagemang, visar tidigare erfarenheter av folkomröstningar att de verkligen lockar fram ett genuint engagemang hos många människor. Den upplysningskampanj som föregick euro-omröstningen måste ses som framgångsrik från alla håll. Och även om inte alla som röstade hade kompetens som en nationalekonom, eller ens i paritet med GP:s ledarredaktion, röstade folket efter en övertygelse. Och med facit i hand tycks det som om folket hade betydligt mer sunt förnuft än partiföreträdarna. Trots att de röstade “fel”.

I det nu aktuella fallet bortser Gelotte helt ifrån den speciella fråga som trängselskatten faktiskt är. Ledarskribenten tycker att det är ett problem “att hitta en fråga att folkomrösta om“. I själva verket är det ganska enkelt.

Antingen bör det handla om ett beslut som löper över en lång period och som inte enkelt kan rivas upp av en ny majoritet efter nästa val. EU-frågan och euro-omröstningen är två bra exempel på detta. Om ett land väljer att gå med i en politisk union som EU är det inte rimligt att man vill gå ur efter bara 4 år. Det är ett mer långsiktigt beslut. Likadant är det med frågan om att byta valuta.

Eller så bör man ha en folkomröstning när folket så önskar, till exempel genom att stödja sig på den nya kommunallagen om det förstärkta folkinitiativet. Helt enkelt; finns det en folklig opinion i en lokal fråga bör den få prövas. Att politikers beslut därmed riskerar hamna i papperskorgen är knappast något giltigt skäl för att inte genomföra en folkomröstning.

Trängselskattefrågan passar ypperligt i båda fallen ovan. Dels är den tänkt att gälla i 25-30 år (7-8 mandatperioder!), dels finns det en opinion mot den enligt alla gjorde undersökningar. Och den är svår att riva upp när bygget av Västlänken väl kommit igång.

Motståndet mot folkomröstningar handlar (som vanligt) mera om att det finns stor risk att resultatet inte blir det önskade än att man är allmänt emot folkomröstningar. Den bygger också på en övertro att våra folkvalda är så mycket smartare/insatta än övriga befolkningen. Det handlar om vem som ska bestämma och vem som vet bäst. Lagen om det förstärkta folkinitiativet finns, den är stiftad av riksdagen, varför ska den då inte användas?

Läs GP:s två ledare här och  här.

Och läs om Falun som är föregångare i medborgarinflytande och folkinitiativ.

I nyhetsflödet: GP1

Håkan Andersson
Vägvalet

Lägg till en kommentar

    • Donkey Kong Jr: Fast om det är som du säger, att biltrafiken redan går i lägre hastighet än 30, så spelar det ju ingen roll om det får stå kvar 50 på skyltarna.
      Och, ja, hittills har de stora nationella folkomröstningarna ofta kommit till pga av oenigheter inom partierna i enskilda frågor. Ofta inom (S) som ju under minst 70 år varit det största partiet. Men på det lokala planet är det också ofta från medborgarna som kravet på folkomröstningar krävs.

  • “Folkomröstningar är bara ett sätt för en demokratiskt vald ledning att slippa ta egna beslut”
    Nej det är för att stärka demokratin i stora frågor.

    Men fenomenet finns absolut, och det är när politiker överför allt mer av sin egen makt till tjänstemän/byråkrater.